Bussfärden

Jag springer ner till tunnelbanestationen. Åh, gud, låt mig hinna till bussen.
Kollar på klockan. 13:25. Den går trots allt 40, och om tunnelbanan kommer i tid så
kanske jag hinner trots allt. Jag sätter mig på första tåget mot Hässelby Strand.
Jag anländer till Brommaplan 13:38, och springer därefter ner till torget i Brommaplan.
Den stora bussavgångsvisaren precis utanför tunnelbanestationen berättar för mig att
det trots allt inte går någon buss för mig. Åh, så dum jag är, säger jag för mig själv.
Det går trots allt inga bussar hem till ön vid den här tiden.
Det blir till att vandra runt på Coop Konsum och underhålla mig med det faktum att jag
faktiskt har ett nytt Ernst-Kirsteiger-tema till min mobiltelefon.
Klockan blir till slut 14:10, och en dagsfärsk buss 317 rullar upp på station F i Brommaplan.
Jag kliver på bussen, och i all hast väljer jag att sätta mig på ett säte precis där hjulet sitter.
Ni vet, en sådan plats där sätet sitter mycket högre upp, vars man inte kan få plats med fötterna.
Åh, varför valde jag denna plats? tilltalade jag mig själv. Av alla platser väljer jag den här!
Alla andra bra platser var å andra sidan tagna, men fortfarande, där vill ju ingen sitta.
Jag sätter på lite Sigur Rós i lurarna, och lyckas trots den obekväma ställningen somna.
Blir väckt i Fårhagsplan, Stenhamra av alla obehagliga barn från Uppgårdsskolan.
De hoppar runt, skriker och viftar med deras vidriga ting och skapelser de tillverkat från träslöjden. Jag kollar på dem
med förakt, ty de äcklar mig. Och i all ära, jag äcklar nog dem, sur och grinig där jag sitter och tjurar på mitt
upphöjda säte på buss 317, på en ö ett par mil utanför Stockholm.
Till slut är jag framme. Detta har känts som en evighet.
Jag hatar att åka kollektivt, och spelet förlorade jag precis.

Vårtider och min personliga lilla finanskris.

Det har blivit varmare, dagarna har blivit längre. Man orkar mer. Våren är kommen, mina kära vänner. Det är skönt, vintern har varit fördjävlig. Bland de värsta tiderna jag varit med om faktiskt, så det känns skönt med en ny start.
Faktum är dock att jag faktiskt känner mig ganska tom. Det är absolut inte så att jag är xXemogirl_94Xx, tro mig. Det är liksom någonting som fattas, något som jag går och väntar på dagarna i ända. Bättre tider. Härliga tider.

Jag vill träffa människor, jag vill ha roligt. Jag vill älska, jag vill känna lycka. Jag vill bli älskad och jag vill sprida lycka. Jag vill inte slösa min tid på saker jag inte intresseras av, och jag önskar att det fanns ett bättre sätt att ta vara på tiden.

Jag har ju trots allt max bara 55-60 år kvar i livet. Det är fan ingenting, om man vill få ut någonting utav det.
Även fast det låter lame, så måste vi ju ta vara på tiden vi har här.

Så nu ska jag försöka träffa människor, ha roligt, älska och bli älskad, känna och sprida lycka. Men det är lättare sagt än gjort. Det slutar väl med att jag köper en raggarbil.

Klishé, mina vänner. Klishé.